Den senaste veckan har jag mått så himla dåligt. Jag har varit arg, lättirriterad, ledsen, förtvivlad, ja allmänt olycklig. Och jag vet inte varför!? Eller kanske, jag har mina aningar. Jag har nämligen hört att man kan få hemsk pms efter en graviditet... så det kanske är det jag drabbats av nu?!

Efter förlossningen så blödde jag i 10 dagar, fyra veckor senare fick jag min mens, en månad senare fick jag den igen och tre veckor efter det började jag med mini-piller. Efter att ha ätit dem i en vecka så hade jag ytterligare en blödning men sen har jag inte haft någon mer på ett halvår nu. Tydligen kan just de pillren jag äter i kombination med amning göra att blödningarna uteblir. Men nu då jag i stort sett slutat att amma så har mensen kommit tillbaka. Och det stämmer ju rätt bra in då att det är några dagar innan och nu under blödningen som jag mår skit. 

Då är frågan,om det nu är pms besvär som uppkommit efter graviditeten, ska jag behöva må och känna så här varje månad nu hedanefter?! Det går ju inte!!

Den här veckan och speciellt de senaste dagarna har jag ansträngt mig så extremt för att försöka hålla uppe en fasad av att allting är bra. Jag vet att jag har misslyckats för det går inte att inte se att jag mår skit, hur mycket jag än anstränger mig. Igår var den värsta dagen hittills. Jag ville bara ta Alma och mitt pick och pack och dra! Inte  

för alltid, men komma bort i några dagar i alla fall. Jag satt länge och funderade över vart jag skulle kunna åka och vad jag skulle kunna hitta på, men jag kom inte på något. Men ska jag vara ärlig, så känns det som att det är precis vad jag skulle behöva just nu. Komma bort och ladda om batterierna. 

När jag mår dåligt så börjar alla negativa tankar att ta över och jag har väldigt svårt att fokusera på det positiva. En massa tankar snurrar i huvudet och jag har lust att be både den ena och den andra människan att fara och flyga!! Det känns i alla fall skönt att få ha skrivit av sig lite, även om det bara är en liten bråkdel av allt som kommit med här. Det andra är inte något som jag vill skriva ner så vem som helt kan läsa det, nej, jag får kanske ta och ringa ett samtal istället och prata av mig med den enda människan som jag känner orkar lyssna på mitt gnäll utan att dömma. För när man mår skit så vill man inte ha en massa onödiga kommentarer om att det finns folk som har det värre osv. Man vill bara att någon ska lyssna, och faktiskt höra vad det är man säger och känner. 

Och jag har väl faktiskt ganska mycket tur som har en sån människa i mitt liv. Som jag vet kommer finnas där tills vi båda är två gamla grå tanter! 

Nu, ut i solen på en långpromenad och inte tänka på något!

 

Idag och i år firar jag min allra första morsdag som mamma. Mamma till världens finaste dotter!! Livets största gåva är du och att just jag får vara din mamma. <3

Vi har inte firat något speciellt idag. Min pappa har varit här så han och Chruster har nytt fönstret och balkongdörren i vårt sovrum. Jag och Alma har lekt och sen gjord ejag hemmagjord pizza till lunch. Jag fick nämligen en pizzamatta i morsdagpresent så var ju tvungen att testa den. Den ska funka som en pizzasten och göra bottnen extra krispig, fast mattan är gjord i silicon istället så den smidigt ska gå att lägga undan. Jag tyckte inte att det blev så stor skillnad på pizzabottnen, men jag hade kanske behövt ha inne den lite längre i ugnen, eller också bakat med jäst istället för med bakpulver. Ska testa det en dag! 

 

Hoppas ni andra mammor dör ute har en riktigt mysig morsdag och ett bra avslut på helgen <3

 

Ledsen för att jag har människor i min omgivning som envisas med att ständigt hitta fel hos andra.

Hitta brister och påpeka dem för att på något konstigt sätt själv må bättre.

Att tycka och göra saker precis tvärt om bara för att jävlas.

Just nu vet jag inte vad jag vill göra. Men om det fortsätter så här så vill jag inte ha den här människan i mitt eller min dotters liv. Alma ska inte behöva vara kring folk som alltid kommer leta efter hennes "fel och brister" och påpeka dem för henne. I mina ögon har hon inga fel eller brister. I mina ögon är hon den mest perfekta människan i världen. Och det gör så fruktansvärt ont när man får höra andra påpeka saker som har med henne att göra på ett negativt sätt. Det kanske är menat som ett skämt från deras sida, men man skämtar inte om någon annans barn! Och inte om sitt eget heller för den delen! Jag är så jävla trött på att bli nedklankad på!! Att få höra att man är en elak mamma och att det är så synd om Alma som fick så elaka föräldrar för att ens barn inte får äta tårta eller glass när hon bara är 8 månader. Vem fan är det egentligen som är en elak förälder i den här situationen?! Den föräldern som inte låter sitt spädbarn äta glass eller den föräldern som säger till sitt barn att det är elakt?!

Jag vill inte att min dotter ska växa upp och se människor omkring henne säga elaka saker till henne eller hennes mamma. För som mamma så är jag automatiskt hennes största förebild. Hon ska inte tro att det är okej att behandla någon annan på det sättet eller låta sig behandlas så av någon annan. Bara för att man råkar ha en annan åsikt eller smak så betyder inte det att jag eller den personen som tycker annorlunda är dum i huvudet! Men det är det man ständigt får höra. Jag är så jävla trött på att alla tror att den här människan är så jävla trevlig. Ni skulle bara veta hur mycket skit som kommer ur dennes mun som handlar om er. Om alla. För alla är dumma i huvudet och den här personen är perfekt och kan och vet precis allting. Enligt sig själv. 

Jag är så jävla trött på all negativitet och att all energi liksom sugs ur en så fort man varit i närheten.

Jag är så trött på hur jag låter mig påverkas och själv bli negativ. 

Trött på att jag inte bara kan skaka av mig det och inte bry mig.. 

Jag är så trött och ledsen på allt!

Jag har sett på flera bloggar att de gjort en lista över saker som de inte gör, så nu när Alma tar sin förmiddagsvila tänkte jag göra en likadan, i brist på annat att blogga om.

 

Som människa är jag inte särskilt spontan, jag blir nervös och orolig när jag inte planerar eller vet vad som väntar eller hur jag vill ha saker och ting. Vissa dagar så går jag verkligen ner mig i mina tankar och ångestträsket. Igår var en sådan dag. Sedan Alma blev till så har jag funderat extra mycket över alla beslut jag fattar, för det är ju mina beslut som kommer att påverka hennes uppväxt och hur hon blir som människa. Det är ett STORT ansvar man har som förälder. De flesta tänker säkerligen inte alls på det på det viset utan livet flyter på och när ett beslut ska fattas så gör man det ganska lätt. Jag däremot analyserar det mesta. Väger för och nacktdelar mot varandra om och om och om igen i mitt huvud. Ena dagen kan jag vara säker på min sak och nästa dag är jag osäker igen. Jag säger inte att jag går omkring och är orolig jämt och ständigt, men vissa dagar väller liksom de där för mig jätte viktiga frågorna över mig som en våg och då kan jag inte bara släppa det. 

 

Jag tänker inte gå in i detalj på vad det är jag funderar över eller hur jag tänker kring saker. För vad jag än kommer att skriva här så är det någon som jag kommer att trampa på tårna. För alla tycker och tänker vi olika beroende på vår uppväxt och våra livserfarenheter. 

 

I det stora hela så var det jag funderade över igår följande:

* Om, när och hur mycket Alma ska gå på förskola. 

* Hurvida vi kan leva det livet vi vill leva om jag skulle jobba 50% i några år.

* Vill vi försöka ge Alma ett syskon eller ska hon vara ett endabarn? Vad är för och nackdelarna med att ha eller inte ha syskon? 

* Vad skulle hända om jag dog under en eventuell ny graviditet eller förlossning? Vill man verkligen ta den risken? 

* Ska man utesluta vissa människor ur Almas liv pga att de får mig att må dåligt och att risken finns att de även kommer påverka henne?

Osv osv...

 

Hur jag tänker kring de här frågorna kommer jag inte att ta upp här, för jag vill inte ha några kommentarer eller tillrättavisanden om att så kan du ju inte tycka, tänka eller resonera. Att jag är dum i huvudet som tänker eller gör si eller så det har jag redan fått höra under hela mitt liv så det räcker. 

Jag var tex dum i huvudet när jag skaffade hund. För nu kunde jag ju inte ut och resa och göra vad jag vill när jag vill.

När vi valde att inte döpa Alma i kyrkan pga att jag och Christer inte är religiösa var jag också dum i huvudet. För det är ju en tradition och så SKA man göra. 

 

Jag är SÅ trött på alla människor som talar om för andra hur de ska leva sina liv. Jag skulle aldrig få för mig att säga åt en människa att si och så kan du inte göra, så länge det inte är något olagligt då. 

Jag förstår verkligen inte hur folk känner att de har rätt att döma andra och deras val?! 

Vad fan ger dig rätten att bete dig så?! Är det för att du är äldre? För att du själv har barn? För att du minsann har mer livserfarenhet och att dina föräldrar lärt dig det? Det finns inga ursäkter! Du har inte rätt att lägga dig i någon annans liv! 

 

Varför gör vi så då? För att vi själva mår bättre av att kunna klanka ner på andra? För att vi är duktiga och bättre när vi har ett skinande rent hem? När vi sliter röven av oss på jobbet och jobbar så många extratimmar som vi bara kan och barnen får vara på förskolan från kl 6-18 så vi kan åka på utlandssemester en gång per år, ha dyra märkeskläder, köpa julklappar för flera tusen till våra barn och dricka vin och äta räkor varje lördagkväll?

Är det verkligen det som gör oss till bättre människor?

 

Vad jag än kommer att fatta för beslut i livet så gör jag det baserat på vad som känns rätt i hjärta och själ. Utifrån vad jag tror är bäst för min familj. Det är inte och kommer inte att bli lättare att fatta de där livsavgörande besluten, för ja, så ser jag det. Varje beslut jag tar är på ett eller annat sätt avgörande för hur mitt och min dotters liv kommer att bli. Både stora och små beslut. Beroende på vilken förskola man väljer så kommer hon få det på ett visst sätt. Eftersom det är olika pedagoger som arbetar där och fast de fått samma utbildning så är de olika individer som tänker olika. Så är det ju bara. Och det kommer vare sig jag vill eller inte att påverka Almas liv. Som förälder vill jag kunna ge henne de bästa förutsättningarna jag bara kan. Jag vill att hon ska känna sig sedd, älskad och få möjlighet att utforska världen och sig själv. Och framför allt vill jag att hon ska känna sig trygg. Trygg i sig själv och i vetskapen om att hon har föräldrar som alltid finns där. Som utan tvekan släpper det de har för händerna och finns där för henne när hon behöver det. För en sån förälder vill jag vara. En närvarande förälder som gör så gott jag kan och lyssnar på vad det är mitt barn behöver. För barn har också behov, behov av att hävda sig och känna sig som egna individer och inte bli tillsagda vad de ska och inte ska göra hela tiden.

 

Det här går ju att diskutera hur länge som helst och jag ha så många tankar och åsikter om just ämnet föräldraskap. Men som förälder behöver man inte kritik, man behöver positiv respons. Man behöver precis som barn få höra att man är duktig och gör ett bra jobb. För att vara förälder, det är faktiskt inte alltid så lätt.

Men trots det så är det enligt mig det allra bästa som finns! 

Idag åkte jag och Alma och hämtade upp mamma/mormor när hon slutade jobbet. Sedan bar det av mot stan för jag hade bestämt att jag behövde klippa mig och under tiden som jag blev ompysslad en stund så fick Alma busa med mormor, perfekt! Senast jag klippte mig var en månad innan Alma föddes, sju månader alltså så det var verkligen på tiden. Jag gav frisören i stort sett fria händer, jag sa att jag ville ha lugg igen och att jag ville ha kortare och lite mer volym. Här nedan ser ni resultatet. Det känns så skönt att ha blivit av med det tuffsiga och slitna amningshåret. 

 

Jag är så grymt dålig på att säga nej. Jag är inte rädd för att ta en konflikt, det har jag inga problem med. Eller att säga vad jag tycker och tänker när det kommer till det mesta. Men jag är så himla mån om att göra alla andra till lags att jag ibland säger ja fast jag egentligen inte vill. Sedan får jag ångest över det för att det inte blir som jag tänkt mig. Jag vill inte göra någon besviken, men problemet är ju att det är jag själv som blir besviken istället. Och så ska det ju inte behöva vara. 

 

Jag har drömt och fantiserat om mammalivet hur länge som helst och sett så mycket fram emot att få bara vara mamma och sambo i över ett år utan några andra måsten. Att inte ha någon annan tid att passa än då vi ska till bvc och resten av tiden bara ägna mig åt att träffa vänner, fixa och dona här hemma och bara njuta av att vara mamma. 

Men sedan får man förslag om att man ska göra dittan och dattan och då kommer problemet igen. Jag har ju en massa tid så varför skulle jag säga nej. Att bara ha "jag vill inte för det är inte så jag tänkt mig det" som anledning att säga nej känns så fel. 

Jag har en massa saker att göra i vår som jag lovat, men just nu har jag bara lust att säga att nej, jag kan inte, jag VILL INTE! 

Jag som längtat så efter att få vara ledig alla högtider Almas första år. Fira en lång ledig påsk utan uppehåll för jobb, vala ledig över midsommar, ha semester hela sommaren och så vidare. 

 

Hur har ni andra mammor gjort när ni varit mammalediga?

Någon annan som har samma ångest som jag har?

 

Inatt drömde jag att Alma lärt sig att både krypa och gå och att jag missat alltihopa. Det om något borde väl vara ett tecken! Jag vill ju bara få vara mamma. Varför kan jag inte få vara det?

 

Ibland kan det vara väldigt svårt att inse sanningen. Den här veckan har jag varit helt slut! Helt kraftlös i både kroppen och huvudet. Jag tar på mig alldeles för mycket och envisas med att klara allting själv. För jag vill ju att det ska bli gjort på mitt sätt. Om jag ber om hjälp med en del saker så måste jag ju ändå göra om den själv sen. För jag klarar inte av när saker inte blir "rätt" gjorda. Dessutom har jag svårt att lita på folk. Jag vet att det finns många som kan och vill hjälpa till men hur skulle det kunna gå till liksom?! Christer kan hjälpa till med städning typ, that's it! Men som förberedelserna inför kalaset nu i helgen, som bakning och dekorering kan ju bara jag göra, för jag vill att det ska bli så som jag vill ha det. Samma sak med matlagning, jag vill laga maten så jag vet vad det är i den. Jag är sååå kräsen när det kommer till mat. Och när det kommer till Alma är mitt kontrollbehov ännu värre. Jag litar verkligen inte på att någon annan kan ta hand om henne, förutom Christer då. Men när det kommer till andra så känner jag att gränsen går vid att de kan hålla henne när jag är i närheten. Jag skulle aldrig släppa iväg henne med någon annan där jag inte är i närheten. Nej nej nej!! Förhoppningsvis kommer det ändra sig när hon blir lite äldre, när jag slutat amma och jag vet att hon inte är lika sårbar och i lika stort behov av mig. Men just nu är det verkligen skitsvårt! Dessutom har jag en hund som behöver kärlek och uppmärksamhet. Och han och katten ska ha mat och vatten. Katten matar Christer varje morgon, men vattnet glömmer han ibland  att kolla så då kommer ju katten och skriker på mig på morgonen när jag sitter och ammar och jag blir så frustrerad. En sån liten sak gör att bägaren rinner över just nu. Så, det är nog bara att inse fakta. Jag måste be Christer om hjälp oftare. Men jag får så dåligt samvete eftersom han varit uppe sen kl 5 på morgonen, jobbat hela dagen och är jätte trött när han kommer hem. Men sanningen är den att jag är lika trött jag. Jag är bara så jävla envis och tjurig av mig. 

Nu är iaf huset adventspyntat och idag ska jag åka och handla det sista som behövs inför kalaset. 

I morgon skall tårtorna göras, borden dukas, dopklänningen strykas och huset städas. 

Så på lördag är det bara att ordna de sista förberedelserna. Spackla tårtorna, duscha, bada och lägga upp all mat på fat. Det ska vi nog klara! 

 

Fy fan vilken jobbig dag jag hade igår. Jag hade en stor knöl i vänster bröst som vägrade att försvinna hur mycket jag än ammade. Jag duschade varmt, masserade, klädde mig varmt och testade med olika amningsställningar men ingenting verkade hjälpa. Så ont gjorde det att jag till sist fick ta en ipren. Varför har jag inte köpt en bröstpump tidigare liksom. Jag var så arg på mig själv. Men jag gick iaf och lade mig på kvällen och bestämde mig för att höra av mig till vårdcentralen idag på morgonen.

 

Men, klockan 4 i morse vaknade jag av att Alma låg i vaggan och vred på sig så jag tog upp henne och lade henne med kroppen utmed min sida, som när man ammar tvillingar, hon var riktigt hungrig och åt på ordentligt och vipps så var knölen borta! Hallelujah!! Alltså det här med mjölkstockning och ömma bröst är nog det värsta jag varit med om. Så nu är det jag som håller mig ordentligt varm och varierar amningsställning oftare så hon verkligen kommer åt att tömma alla mjölkgångar.

 

Idag har vi bara tagit det lugnt. Vi har myst och lekt på golvet, Alma har fått bada vilket hon tyckte var galet kul. Hennes ögon var vidöppna, hon skvätte ner hela mig och skrattade med hela ansiktet hela tiden.

Underbara unge vad jag älskar dig! Sedan har vi tagit en promenad med Spike och gick sedan iväg till Ica för att hämta ut ett paket innehållande en julklapp till Alma. Jag skulle inte köpa något till henne i år men jag kunde inte låta bli när jag såg den här saken så det fick bli en julklapp i alla fall^^ 

När vi kom in låg Alma fortfarande och sov i vagnen så då passade jag på att göra lunch, köttbullar, potatis och gräddsås blev det, mums! Alma sover fortfarande men vaknar nog snart för att äta tror jag. 

Annars har vi ingenting planerat idag utan ska bara vara. 

 

Vad gör ni en grå novemberdag som denna?

 

De första månaderna sa alla att Alma bara var lik Christer, men nu tycker jag att hon börjar bli lite lik mig också. Här har jag rotat fram några bebisbilder på mig. 

 

Tjugo sanningar om mig utmaningen sprids på bloggar och instagram, jag har inte blivit utmanad men tänkte ändå göra en egen variant här på bloggen.

 

Jag brukar inte unna mig själv saker utan sparar hellre pengarna eller lägger dem på mat. Jag köper i stort sett aldrig något till fullpris utan passar på när det är rea eller extrapris. Likaså har jag gjort nu. Jag har länge velat köpa någon av Victoria's secret body mists men har tyckt att de varit för dyra.

Men vet ni vad!? De har fått in några av dofterna på Rusta och säljer dem för 99kr!! 

Nu kunde jag ju inte låta bli^^

 

Gårdagen blev inte alls som jag tänkt mig. Vi hade tid på bvc på förmiddagen, sedan hade jag tänkt gå till affären, dammsuga, laga mat och tvätta men så blev det inte.

Vi gick upp vid 9 och åt frukost, sedan tog vi en promenad med Spike och knallade sedan iväg mot bvc vid 11.

 

Allting gick jätte bra på bvc, med Alma iaf. Annat var det med mamman.

Alma hade gått upp 356g, från 3104g till 3460g. Mammas och pappas duktiga tjej!! <3

Nu behöver jag inte längre väcka henne var tredje timma utan hon får äta när hon vill. Så himla skönt!!

2,5 cm längre hade hon blivit och är nu 50,5cm och huvudomfånget har vuxit från 33cm till 35cm.

Så det fanns ingenting att påpeka utan hon växer som hon ska.

 

När hon var färdigundersökt så låg hon på skötbordet och jag skulle klä på henne när jag kände hur det blev helt snurrigt, kallsvettig och alla ljud lät som i en burk så jag sa att nu måste jag sätta mig ner.

Blodsockerfall.

Jag brukar få det någon gång per år, senast var i våras när jag var på banken. Så himla typiskt.

Barnmorskan fick iaf ropa på några kollegor som kom med saft och frukt och så fick jag lägga mig på en brits medans hon höll Alma. Barnmorskan sa sen att hon såg att jag tappade all färg men att det var hmla bra att jag känner innan jag svimmar att det är på väg så jag hinner sätta eller lägga mig ner. Mitt i alltihopa ville Alma självklart ha mat så jag fick ligga där och amma medans de tog blodprover och kollade blodtrycket.

Sedan vägrade de låta mig gå hem själv så jag fick ringa min pappa som jobbar natt, så han fick komma och hämta upp oss och köra oss hem. Det var som barnmorskan sa en himla tur i oturen att jag fick mitt blodsockerfall när jag var kvar där och inte på vägen hem. Usch vad otäckt! Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända!

Så nu får den här mamman skärpa till sig och se till att äta och dricka ordentligt. Det är svårt att hinna med sig själv när man har en nyfödd, men att riskera att svimma när jag tex går i trappan, bär Alma eller liknande är inget alternativ så nu är det banne mig skärpning!!

 

Idag rockar vi figursydd flanellskjorta och jeans. Som jag har saknat mina figursydda kläder och jeans under graviditeten. Leggins, klänningar och mjukisar vill jag inte veta av nu på ett tag^^ Dock kan jag ju inte ha på mig riktigt vad som helst ur garderoben än, det måste ju vara toppar som det är lätt att amma i så en del kläder lär bli oanvända några månader till.

 

Hej jeans, jag har saknat er!!

 

Såhär ser min mage ut idag, en vecka efter förlossningen. Den har dragit ihop sig förvånansvärt fort tycker jag och är bara lite slapp och skrynklig fortfarande. Tatueringen har dessutom gått tillbaka till ursprunglig storlek.

Jag är väldigt hoppfull om att faktiskt få tillbaka magen jag hade innan graviditeten. I alla fall något i närheten^^

 

Vad tycker ni om det här med videoinlägg i bloggen?

Jag tycker det är jätte kul att få höra och se personen som finns bakom bloggen. Man ser ju oftast personen på bilder men det blir ju en helt annan sak när man får höra rösten och se hur personen för sig och gestikulerar.

 

Så nu är min fråga, borde jag börja videoblogga?

Om ja, vad ska jag isf blogga om?

Graviditeten, pysseltips, shopping, inredning, vad vi gjort med huset, frågestunder?

Överös mig med förslag!

 

Alltså fy vilken natt! Jag orkar inte!!! Värmen tar verkligen kål på mig. Har inte kunnat sova en blund. Jag har tagit ur täcket ur påslakanet för att det blev för varmt men inte ens det hjälpte. Jag har vänt och vridit mig och säkert vaknat minst en gång i timmen sedan jag gick och lade mig igår. Jag är verkligen helt slut! Att sedan ha en karl liggandes tvärs över hela sängen med armbåden i min rygg, knäna mot mina ben och som dessutom snarkade hjälpte ju inte heller^^ haha Jag puttade på honom flera gånger men han var tillbaka på samma ställe igen efter en halvtimma. Så nej, den här natten har jag fått allt annat än den sömn jag behöver.

Så jag hoppas innerligt att väderprognosen som lovat lite svalare väder idag stämmer för annars kommer jag svimma av utmattning.

Nu? Äta klart frukosten, borsta tänderna och knalla till jobbet!

 

Vad ska ni göra idag?