Den senaste veckan har jag mått så himla dåligt. Jag har varit arg, lättirriterad, ledsen, förtvivlad, ja allmänt olycklig. Och jag vet inte varför!? Eller kanske, jag har mina aningar. Jag har nämligen hört att man kan få hemsk pms efter en graviditet... så det kanske är det jag drabbats av nu?!
Efter förlossningen så blödde jag i 10 dagar, fyra veckor senare fick jag min mens, en månad senare fick jag den igen och tre veckor efter det började jag med mini-piller. Efter att ha ätit dem i en vecka så hade jag ytterligare en blödning men sen har jag inte haft någon mer på ett halvår nu. Tydligen kan just de pillren jag äter i kombination med amning göra att blödningarna uteblir. Men nu då jag i stort sett slutat att amma så har mensen kommit tillbaka. Och det stämmer ju rätt bra in då att det är några dagar innan och nu under blödningen som jag mår skit.
Då är frågan,om det nu är pms besvär som uppkommit efter graviditeten, ska jag behöva må och känna så här varje månad nu hedanefter?! Det går ju inte!!
Den här veckan och speciellt de senaste dagarna har jag ansträngt mig så extremt för att försöka hålla uppe en fasad av att allting är bra. Jag vet att jag har misslyckats för det går inte att inte se att jag mår skit, hur mycket jag än anstränger mig. Igår var den värsta dagen hittills. Jag ville bara ta Alma och mitt pick och pack och dra! Inte
för alltid, men komma bort i några dagar i alla fall. Jag satt länge och funderade över vart jag skulle kunna åka och vad jag skulle kunna hitta på, men jag kom inte på något. Men ska jag vara ärlig, så känns det som att det är precis vad jag skulle behöva just nu. Komma bort och ladda om batterierna.
Jag skulle behöva vara med människor som kan ge mig energi just nu känner jag. Alma ger ju en massa energi, men hon tar ju en massa energi också, så där går det ju plus minus noll.
När jag mår dåligt så börjar alla negativa tankar att ta över och jag har väldigt svårt att fokusera på det positiva. En massa tankar snurrar i huvudet och jag har lust att be både den ena och den andra människan att fara och flyga!! Det känns i alla fall skönt att få ha skrivit av sig lite, även om det bara är en liten bråkdel av allt som kommit med här. Det andra är inte något som jag vill skriva ner så vem som helt kan läsa det, nej, jag får kanske ta och ringa ett samtal istället och prata av mig med den enda människan som jag känner orkar lyssna på mitt gnäll utan att dömma. För när man mår skit så vill man inte ha en massa onödiga kommentarer om att det finns folk som har det värre osv. Man vill bara att någon ska lyssna, och faktiskt höra vad det är man säger och känner.
Och jag har väl faktiskt ganska mycket tur som har en sån människa i mitt liv. Som jag vet kommer finnas där tills vi båda är två gamla grå tanter!
Nu, ut i solen på en långpromenad och inte tänka på något!
