Jag är så grymt dålig på att säga nej. Jag är inte rädd för att ta en konflikt, det har jag inga problem med. Eller att säga vad jag tycker och tänker när det kommer till det mesta. Men jag är så himla mån om att göra alla andra till lags att jag ibland säger ja fast jag egentligen inte vill. Sedan får jag ångest över det för att det inte blir som jag tänkt mig. Jag vill inte göra någon besviken, men problemet är ju att det är jag själv som blir besviken istället. Och så ska det ju inte behöva vara. 

 

Jag har drömt och fantiserat om mammalivet hur länge som helst och sett så mycket fram emot att få bara vara mamma och sambo i över ett år utan några andra måsten. Att inte ha någon annan tid att passa än då vi ska till bvc och resten av tiden bara ägna mig åt att träffa vänner, fixa och dona här hemma och bara njuta av att vara mamma. 

Men sedan får man förslag om att man ska göra dittan och dattan och då kommer problemet igen. Jag har ju en massa tid så varför skulle jag säga nej. Att bara ha "jag vill inte för det är inte så jag tänkt mig det" som anledning att säga nej känns så fel. 

Jag har en massa saker att göra i vår som jag lovat, men just nu har jag bara lust att säga att nej, jag kan inte, jag VILL INTE! 

Jag som längtat så efter att få vara ledig alla högtider Almas första år. Fira en lång ledig påsk utan uppehåll för jobb, vala ledig över midsommar, ha semester hela sommaren och så vidare. 

 

Hur har ni andra mammor gjort när ni varit mammalediga?

Någon annan som har samma ångest som jag har?

 

Inatt drömde jag att Alma lärt sig att både krypa och gå och att jag missat alltihopa. Det om något borde väl vara ett tecken! Jag vill ju bara få vara mamma. Varför kan jag inte få vara det?