Äntligen är det kväll. Den här dagen har jag känt mig riktigt stressad. Kladdkakan jag bakade blev lite för mörk, hoppas verkligen att den inte blev torr utan att vi kommer kunna äta den i morgon. Allting som jag tänkt göra har tagit längre tid än vad jag först tänkte mig och när det inte blir som jag tänkt så blir det kaos i mitt huvud. Men nu kan jag äntligen sitta ner i soffan och koppla av. Och det mesta av huset är nystädat, ovanvåningen slarvade jag lite med för där städade jag i söndags^^ 

Vad gör ni ikväll?

 

God morgon!

Just nu sitter jag och försöker få i mig frukost, nej jag har inte hunnit längre än trots att klockan är över 11^^

Alma vaknade strax efter kl 6, då var vi uppe och bytte blöja och så åt hon. Sedan somnade hon om och vaknade igen vid 9.40 då jag ammade henne i sängen igen. Sedan satte jag igång en maskin tvätt och så gick vi ner där de håriga bebisarna fick frukost och sedan var det äntligen min tur. 

Resten av dagen skall jag ägna år städning, matlagning och kladdkaksbak för i morgon får vi besök av tjejligan! 

 

Jag fotade Alma en massa denna morgon, precis som alla andra morgnar^^

Idag har hon på sig mina gamla hängslebyxor och en body med hjärtan på från Gekås.

 

Det har varit en bra söndag med lite farsdagfirande och nu på kvällen har vi ätit gott, pulled pork i tortillas med sallad, grönsaker och kebabsås. Nu har vi myst ner oss i soffan, Alma har fått på sig sin panda-overall och vi äter chips, ostbågar och tittar på walking dead. En lugn och mysig söndag.

 

Idag har vi varit och hälsat på Almas farmor. Alma var så fin i sin rosa body och matchande rosett, men i tort sett så fort vi kom dit så spydde hon ner sig och fick byta. Så typiskt. Alltid när hon är finklädd så spyr hon ner sig men om man tar på henne någon slitnare body som vi fått ärva, ja då är hon minsann kräkfri hela dagen. Himla konstigt det där! ^^ 

 

Ja den här lilla snön som kom på förmiddagen var välinte särskilt mycket att skryta med... Hoppas den riktiga vintern kommer till 1:a advent i alla fall. 

 

Titta vilken underbar dockvagn! Åh vad jag skulle vilja köpa den till Alma. Men det är en sån där "onödig" sak eftersom jag har min gamla dockvagn sparad. Men visst är den otroligt fin!?

 

God morgon! Jag hade tänkt att jag skulle få en massa gjort ute idag, men jag fick ont i halsen igår kväll och när jag vaknade i morse var halsen alldeles tjock och öm. Och om inte det skulle räcka så har jag legat konstigt också så nacker värker. Alma är snorig och hostig hon också fortfarande, så det får bli soffläge för oss två idag så vi blir friska någon gång! Vi får underhålla oss med serier och film och jag ska sörpla te och knapra halstabletter. Fast inte för många för då får väl både jag och Alma diarre också och det kan verkligen kvitta! 

Här kommer iaf lite morgonbilder på världens sötaste lilla tjej <3

 

Fy vad kallt vi haft det inatt, det var frost ute i morse för första gången den här hösten. Så när vi var ute med Spike nyss bäddade jag ner Alma ordentligt i vagnen i min gamla åkpåse. Jag vill absolut inte att hon ska bli kall och att förkylningen ska bli värre. Stackars liten. Men här i vagnen verkar hon ha det varmt och skönt i alla fall.

 

 

 

Jag hängde en liten fågelrestaurang på vår balkong häromdagen, men nu är maten slut så jag måste köpa mer. De är hungriga de små blåmesarna och talgoxarna^^

 

 

Igår kväll låg jag vaken en lång stund och tänkte. Tänkte på hur starka känslor jag har för min alldeles egna lilla familj, hur starka känslor jag hade under graviditeten men att jag inte visade dem. För jag vågade inte. Jag vågade inte känna för mycket eftersom det fanns en risk att någonting kunde gå fel. Och hade jag tillåtit mig själv att känna alla de där känslorna som jag djupt inom mig kände men valde att trycka undan, då hade jag inte överlevt om någonting faktiskt hade gått fel. Det var iaf så jag resonerade då.  

 

Nu i efterhand är jag så ledsen för att jag inte lät mig själv känna den där otroliga glädjen som jag faktiskt kände när vi efter många långa månaders försök äntligen fick ett positivt graviditetstest. Jag satt där på toaletten och ville bara skrika rakt ut och springa upp till Christer som satt i soffan, för så glad var jag. Men den där rösten jag alltid haft i bakhuvudet sa, ta inte ut glädjen i förskott, någonting kan fortfarande gå fel. Så istället gick jag lugnt upp, visade honom testet o sa att det var positivt. Sen var det inte mer med det. På insidan hoppade jag glädjeskutt runt huset, men på utsidan satte jag mig bara ner i soffan och tittade på testet. 

 

När de första 15 kritiska veckorna hade passerat berättade vi för familjen. Det var samma sak då, jag ville bara sprudla av glädje. Men rösten i bakhuvudet sa mig att vänta med det tills efter ultraljudet, någonting kan fortfarande vara fel. 

 

När dagen för ultraljudet kom och vi fick se vår lilla bebis där på skärmen, sprattlandes och med ett hjärta som slog. Då ville jag brista ut i glädjetårar, det gjorde jag också, inombords. På utsidan log jag bara, sa att jag var lättad och lyssnade och tittade sedan när hon gick igenom bebisens alla kroppsdelar och konstaterade att allting såg jätte bra ut. På vägen hem sa jag inte mycket utan satt bara och tittade på fotona av vår bebis. Det var fortfarande svårt att förstå att det här faktiskt är vårt barn och att det växer i min mage. Jag hade så många tankar och känslor som jag behöll inom mig. Bara på grund av rädsla. 

 

Hela graviditeten fortsatte det på samma sätt. Jag var jätte glad och det vet jag att många visste och kunde se, men samtidigt visade jag det inte så mycket som jag hade velat. 

Inte ens när Alma föddes kände jag att jag vågade riva den där muren helt. Det var först för en dag för någon vecka sedan som jag kände att jag kunde släppa allt. Jag satt med henne i soffan och känslorna bara vällde över mig som en flod. Jag grät för att jag var så lycklig. Lycklig över att ha världens finaste lilla familj med en välskapt och underbar dotter som blev precis som hon skulle. Att vi har ett jättefint hus och att förlossningen och allting efter den har gått så bra. Att kroppen återhämtat sig så fort och att amningen fungerat felfitt. Så otroligt lycklig och tacksam! Och just i den stunden lät jag mig själv känna alla dessa känslor. Men, bara för att jag var ensam, om man bortser från Alma då. 

Jag skulle aldrig visa så mycket känslor om någon annan såg det. 

 

Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara stark, självständig och att trycka undan mina känslor. För det har inte funnits någon som haft tid att lyssna på dem. Det har det väl i och för sig, men folk i min omgivning har haft fullt upp med sina egna känslor att jag tänkt att de inte ska behöva ta hand om och bearbeta mina också. 

 

När jag och Christer började träffas var han jätte kärleksfull och kramig. Jag var precis tvärtom! Inte för att jag inte tyckte om honom och inte ville kramas och ligga och mysa. Utan för att jag var rädd. Rädd för att bli sårad. Någonting som jag inte reflekterat över men som Christer sa sen var att han då tolkade det som att jag inte var en sådan person som tycker om närhet. Så han slutade med det lagom tills jag kände mig säker på vår relation och kunde öppna upp mig och vara mer kärleksfull och kramig som jag egentligen är. Allting blev så himla fel liksom. Bara för att jag inte vågade öppna upp och visa vem jag egentligen var från början. Vi redde ju ut det när jag fick förklarat hur jag tänkte, men det är en sådan där sak som är så onödig och som man kunnat undvika. Men så är det inte alltid så lätt att argumentera med den där rösten i bakhuvudet, den som säger att man ska vara på sin vakt. Vara försiktig och inte känna för mycket för då kan man bli sårad. Förnuftet som säger "bätrre att ha älskat och förlorat än aldrig ha älskat alls", den rösten är inte lika stark, tyvärr. 

 

Men det är något som jag måste jobba på! Att våga känna!

För hur mycket av livet missar man inte annars?! Massor!

 

 

Sovmorgnarna fortsätter. Idag vaknade Alma kl 6 för att äta och somnade sedan om till kvart i tio. 

Då gick vi upp och åt frukost båda två sedan somnade hon en stund till så då skuttade jag in i duschen och sedan tog vi bilen och åkte in till stan där vi träffade min kusin och köpte lite saker till Almas namngivning. Bland annat saker för att kunna göra inbjudningskorten. 

 

Ett dygn består av 24 timmar, det är inte mycket tid om man vill hinna med allt som man vill, bör och ska göra på ett dygn. Speciellt när man är nybliven mamma märker man att dagarna flyger förbi. Därför gäller det att prioritera det som är viktigt. Och just nu väljer jag att prioritera min dotter! Vilket jag dessutom antagligen kommer att fortsätta med för resten av mitt liv. Städning och dylikt kommer liksom i andrahand, precis som det bör. Men för vissa är detta svårt att förstå. Hemmet ska helst vara helt fläckfritt. Det ska vara som ett visningshus där det inte finns ett spår av att någon bor där. Men jag har varken tid eller lust att ha ett sådant hus, jag är nöjd med mitt hem precis som det är. Klart jag önskar att jag haft tid att pula och fixa mer, men jag har faktiskt varken tiden eller orken. När jag får en stund över vill jag bara få sitta ner och vara. 

 

Vårt dygn brukar se ut ungefär så här: 

Alma vaknar kl 5-6 på morgonen och äter och somnar sedan om till kl 8-10 då vi går upp. 

Vi går ner och jag fixar frukost till mig som jag äter samtidigt som jag ammar henne igen. Sedan borstar jag tänderna och klär på mig och Alma så vi kan ta en promenad med Spike, nu är klockan mellan 11-12. Vi promenerar i 20min till 1 timme beroende på väder. När vi kommer in äter Alma igen, nu är klockan mellan 12-13. Sedan ligger hon i babygymmet medan jag fixar lunch till mig. Ibland hinner jag även med att plocka i och ur diskmaskinen, ta en vals med handdammsugaren över den värsta skiten och/eller starta en tvättmaskin. Sedan äter jag och när det är gjort är Alma hungrig igen. Nu är klockan mellan 14.30-15.30. Sedam sitter vi i soffan och myser tills Christer kommer hem. Då ska Spike ut på en promenad igen, tvätten ska hängas upp och det ska eldas. Christer brukar elda, jag tar tvätten och Spike blir lite varannan gång. Efter en stund är kl 18-19 och då äter Alma igen. Sedan tar jag mig något att äta och vipps så är klockan 21-22. Då äter Alma igen, sedan lägger jag henne och går ut med Spike, om inte Christer varit ute med honom innan han lagt sig. När hunden är kissad och bebisen matad är det dags för sängen för min del också. Somnar gör jag mellan kl 22-24 beroende på om Alma har ont i magen eller inte. Oftast somnar vi vid 22-22.30. Och nästa dag är det samma sak igen.

 

Så det här med putsade fönster och skinande golv, det är inte någonting som jag hinner med varje dag. Det räcker väl om det är storstädat till kalas och fönstren blir putsade innan advent och påsk?! Det räcker iaf för mig. Och jag klagar då inte när jag kommer hem till andra på hur de städat. Jag tittar inte ens på andras fönster! Jag vet ju som sagt själv att det finns så mycket viktigare saker att prioritera. Och nej jag vill inte ha någon städhjälp, att ens erbjuda det är för mig så otroligt nedvärderande! Stör du dig på mina fönster och golv så titta inte på dem! Titta på väggarna, de är alltid rena! Och kan du inte låta bli att titta så ha iaf hyffs och säg inget, för det är fan inte roligt med människor som är högfärdiga och gnäller.

Det är väldigt ohyffsat att gnälla på andra, för du vet inte hur deras vardag ser ut.

Vissa människor prioriterar städning, andra relationen med sin partner, sin hund, sina barn, sitt jobb, mycket sömn, att träna, träffa vänner eller en hobby.

Eller vilka val vi gör i livet överhuvudtaget för den delen. Varför är detta så svårt för vissa människor att förstå? Att mitt val är mitt val och du behöver inte tycka likadant. Det är okej att tycka och prioritera olika!

 

Tacka vet jag mörka höst och vinterkvällar då man kan släcka alla lampor och tända en massa ljus. Då syns inte dammråttorna i hörnen^^

 

 

Jösses vad trött jag är! Vi fick en ordentlig sovmorgon i morse, ända till kl 10 och ändå är jag dötrött nu kl 21^^ Vi sitter iaf i soffan och myser, Spike, Alma och jag. Om en stund ska hon äta igen och sen tror jag vi går och lägger oss alla tre. Ja Lilly också för den delen, hon brukar följa med. Christer däremot blir nog uppe ett par timmar till. Jag har aldrig varit någon nattmänniska, nej kl 22-23 vill jag lägga mig, senast! haha

 Idag har jag och Alma varit och träffat de andra brudarna i tjejligan. Tjejligan är vi i mammagruppen och våra små flickor. Vi träffades hemma hos Therese och Nathalie och åt lunch, fikade, pratade dop/namngivningsplaner, ammade och bytte bajsblöjor. Alma bajsade 4 gånger!!! Haha Helt sick!! Till och med de andra tjejerna som ibland bara bajsar någon gång per vecka bajsade, så det kanske smittade av sig^^ hihi Min lilla skitunge <3 Sen gick vi ut på en promenad, alla utom Caroline som var tvungen att åka hem.

Tack för en super trevlig dag!

 

Efter att ha haft en riktig skrikfest halva dagen så har Alma äntligen somnat. Hon var så övertrött det sista att ögonen gick i kors på henne. Det är så typiskt att det ska vara så när man verkligen inte har tid med det. Christer har varit i källaren med min pappa hela dagen och bilat upp golv och grejat för vi har fått stopp någonstans i avloppet. Så på måndag blir det att ringa en rörmokare som kan komma hit och kika närmare på det. I morgon ska vi ha kalas för Christer som fyller år på måndag så jag har bakat en tårta idag, detta hann jag som tur var med på förmiddagen innan skrikfesten började. Allt annat som jag tänkt göra, dammsuga, duka fram och fixa, det får vänta tills i morgon förmiddag.