Igår kväll låg jag vaken en lång stund och tänkte. Tänkte på hur starka känslor jag har för min alldeles egna lilla familj, hur starka känslor jag hade under graviditeten men att jag inte visade dem. För jag vågade inte. Jag vågade inte känna för mycket eftersom det fanns en risk att någonting kunde gå fel. Och hade jag tillåtit mig själv att känna alla de där känslorna som jag djupt inom mig kände men valde att trycka undan, då hade jag inte överlevt om någonting faktiskt hade gått fel. Det var iaf så jag resonerade då.  

 

Nu i efterhand är jag så ledsen för att jag inte lät mig själv känna den där otroliga glädjen som jag faktiskt kände när vi efter många långa månaders försök äntligen fick ett positivt graviditetstest. Jag satt där på toaletten och ville bara skrika rakt ut och springa upp till Christer som satt i soffan, för så glad var jag. Men den där rösten jag alltid haft i bakhuvudet sa, ta inte ut glädjen i förskott, någonting kan fortfarande gå fel. Så istället gick jag lugnt upp, visade honom testet o sa att det var positivt. Sen var det inte mer med det. På insidan hoppade jag glädjeskutt runt huset, men på utsidan satte jag mig bara ner i soffan och tittade på testet. 

 

När de första 15 kritiska veckorna hade passerat berättade vi för familjen. Det var samma sak då, jag ville bara sprudla av glädje. Men rösten i bakhuvudet sa mig att vänta med det tills efter ultraljudet, någonting kan fortfarande vara fel. 

 

När dagen för ultraljudet kom och vi fick se vår lilla bebis där på skärmen, sprattlandes och med ett hjärta som slog. Då ville jag brista ut i glädjetårar, det gjorde jag också, inombords. På utsidan log jag bara, sa att jag var lättad och lyssnade och tittade sedan när hon gick igenom bebisens alla kroppsdelar och konstaterade att allting såg jätte bra ut. På vägen hem sa jag inte mycket utan satt bara och tittade på fotona av vår bebis. Det var fortfarande svårt att förstå att det här faktiskt är vårt barn och att det växer i min mage. Jag hade så många tankar och känslor som jag behöll inom mig. Bara på grund av rädsla. 

 

Hela graviditeten fortsatte det på samma sätt. Jag var jätte glad och det vet jag att många visste och kunde se, men samtidigt visade jag det inte så mycket som jag hade velat. 

Inte ens när Alma föddes kände jag att jag vågade riva den där muren helt. Det var först för en dag för någon vecka sedan som jag kände att jag kunde släppa allt. Jag satt med henne i soffan och känslorna bara vällde över mig som en flod. Jag grät för att jag var så lycklig. Lycklig över att ha världens finaste lilla familj med en välskapt och underbar dotter som blev precis som hon skulle. Att vi har ett jättefint hus och att förlossningen och allting efter den har gått så bra. Att kroppen återhämtat sig så fort och att amningen fungerat felfitt. Så otroligt lycklig och tacksam! Och just i den stunden lät jag mig själv känna alla dessa känslor. Men, bara för att jag var ensam, om man bortser från Alma då. 

Jag skulle aldrig visa så mycket känslor om någon annan såg det. 

 

Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara stark, självständig och att trycka undan mina känslor. För det har inte funnits någon som haft tid att lyssna på dem. Det har det väl i och för sig, men folk i min omgivning har haft fullt upp med sina egna känslor att jag tänkt att de inte ska behöva ta hand om och bearbeta mina också. 

 

När jag och Christer började träffas var han jätte kärleksfull och kramig. Jag var precis tvärtom! Inte för att jag inte tyckte om honom och inte ville kramas och ligga och mysa. Utan för att jag var rädd. Rädd för att bli sårad. Någonting som jag inte reflekterat över men som Christer sa sen var att han då tolkade det som att jag inte var en sådan person som tycker om närhet. Så han slutade med det lagom tills jag kände mig säker på vår relation och kunde öppna upp mig och vara mer kärleksfull och kramig som jag egentligen är. Allting blev så himla fel liksom. Bara för att jag inte vågade öppna upp och visa vem jag egentligen var från början. Vi redde ju ut det när jag fick förklarat hur jag tänkte, men det är en sådan där sak som är så onödig och som man kunnat undvika. Men så är det inte alltid så lätt att argumentera med den där rösten i bakhuvudet, den som säger att man ska vara på sin vakt. Vara försiktig och inte känna för mycket för då kan man bli sårad. Förnuftet som säger "bätrre att ha älskat och förlorat än aldrig ha älskat alls", den rösten är inte lika stark, tyvärr. 

 

Men det är något som jag måste jobba på! Att våga känna!

För hur mycket av livet missar man inte annars?! Massor!