Gravidtankar - Besök efter förlossningen

En sak som jag funderat och fortfarande funderar jätte mycket över är det här med besök från närstående efter förlossningen.

Hur känner/har ni känt angående just det?

 

Jag känner att jag absolut INTE vill ha någon som kommer och besöker oss på BB om vi blir liggandes där. Det vet man ju aldrig heller, blir man friskförklarad och det är ont om plats så blir man ju hemskickas snarast möjligt.

 

Sedan när vi kommer hem, jag Christer och bebisen vill jag ju inte heller ha några andra här som "stör". För det känns som att det är så det kommer bli. Föräldrarna kommer vilja komma hit och titta på och hålla bebisen och för mig känns det som att det kommer störa och förstöra bandet som jag, Christer och bebisen ska bilda till varandra just då. De första dygnen vill jag bara få vara ifred, vi tre (och djuren såklart) så vi får lära känna varandra, se till att amningen fungerar (som jag dessutom är sjukt nervös över!! Kanske kommer skriva ett inlägg om just detta någon dag snart också) och se till att mina känslor som kommer vara helt ut-och invända får landa lite.

 

Jag sitter här och blir alldeles tårögd bara jag tänker på det, det känns så himla jobbigt!! Och jag vill inte såra någon, trampa på någons tår eller verka som en bitch. Men det känns som att det är precis just vad folk kommer tycka om mig. Att jag är bitchig och elak för att jag vill få vara ifred med MITT barn de första dygnen.

 

Är det så svårt för andra att förstå? Speciellt för andra mammor som själva varit i samma sits, att de första tre dagarna kanske man bara behöver få vara ifred?! Man har ju redan fått stå ut med personalen på förlossningen och BB som ska hjälpa till, undersöka både en själv och bebisen och komma med råd om allting. Hjärnan kommer ju vara värre än gröt!

Jag kommer garanterat få ett känslomässigt sammanbrott om vi utöver detta ska ha hit familj som ska hälsa på. Nej, säger jag! Det kommer jag INTE klara av!

 

 

Du ska göra vad som känns rätt för dig/er! Vi tog emot besökare på KSS men hade vart tydliga redan innan med att bara föräldrar och biologiska syskon. Annars hade vi fått dit fyra respektive till alla föräldrar och säkert ett och annat styvsyskon. Dunkande göra det samma fast bara med tex föräldrar. För det går inte att komma undan man är otroligt stolt och vill, samtidigt som man vill ha lugnet, visa upp bebisen för hela världen. Ist för att visa för alla kan man ju vara ta några 😉
Sen tog det en vecka innan vi ville ha hem någon. De tyckte inte om det men accepterade det. Det jobbiga blev ju att varje person ringde två-tre ggr om dagen! Gah!! Det blev för mycket, störde amningen. De ville ju bara väl och var nyfikna, men ändå!

Jag tycker att det är upp till var och en och göra som man känner! Och vill ni nu ha det på ett visst sätt, ja då får andra helt enkelt acceptera det. Tids nog hinner dom träffa bebisen ju, bara att dem måste låta er få lite andrum först:)
Vi ville gärna att dem närmsta skulle komma till bb(våra syskon och föräldrar) och hälsa på:) vi låg på lättvården så där fick ju besök komma men hade vi legat på bb så hade vinriket fått ta emot besök utan att gå ut från avdelningen. För oss kändes det rätt och bra att tillexempel mamma kom och hälsade på men alla tycker olika och det ska man acceptera!:)

Du har all rätt att avsäga er besök de första dagarna! För det första så orkar man knappt med sig själv i början med alla hormoner och hela omställningen (så var det för mig iaf) man har fullt upp med och för det andra är man så fruktansvärt trött och öm överallt så det enda man ska tänka på är att vila, vila, vila. Vi avsa oss besök på bb, vi tog inte ens med oss storasyster utan hon fick vänta till vi kom hem. Personalen, som förövrigt är helt underbar på både förlossningen och bb, avråder till och med från besök. Det är endast pappan/partnern som får vistats inne på bb. Väl hemma efter två nätter på bb (lillan är född på kvällen) så var farmor och farfar här en snabb sväng med storasyster. Dagen efter kom mormor och morfar och de stannade max en halvtimme. Sen väntade vi ca två veckor innan vi (särskilt jag) kände att vi ville ta emot mer besök. De allra flesta särskilt de som har barn redan är väldigt måna om att inte tränga sig på. De vet hur det är. Vill man även att amningen ska fungera bra och komma igång så är det jätteviktigt med lugn och ro i början!

Jag tror det är viktigt att du pratar med henne (din mamma). Dessutom kanske hon läser ditt inlägg och får dig en tankeställare, men oavsett måste du nog prata med henne. Hon kommercvara minst lika glad över bebisen som du och då är då är det förståligt att hon vill snosa bebis hon med. Men det ger henne ingen rätt till det! Det viktigaste är att du känner dig trygg, otrygg mamma=otryggt barn, trygg mamma=tryggt barn.
Blir det många samtal får man helt enkelt dra ut sladden och stänga av mobilen. Och klargöra att spontanbesök inte är så uppskattat.
Nu låter hav hård, men bebisen och du ska inte behöva må dåligt av det! Pappan reder sig, men han är såklart lika viktig i lära-känna-processen.

Jag kände ungefär samma sak. Vi låg på bb efteråt och de hade 1 h besökstid och det var perfekt. Då fick våra föräldrar och de syskon som var i närheten komma och hälsa på. Vi fick det tipset av en bm att det bästa är att de kommer på sjukhuset för då är det lättare att säga nu är vi trötta och vill vila än när folk kommer hem till en. Då känns det mer som man "kör ut dem" om du förstår. Så får man det "gjort" sen vill man vara hemma själv och komma igång med allt själv och inte gå massa "tips" från alla ;) Vi åkte och hälsade på folk sen efter några veckor, lättare att bestämma att nu vill vi åka hem än att däga nu vill vi att ni åker hem. Vi gade precis flyttat så många ville komma och se huset också, vissa förstår och vissa inte.
Hoppas ni kommer på ett sätt som ni vill göra på.