Att gå ner sig i ångestträsket

 

Som människa är jag inte särskilt spontan, jag blir nervös och orolig när jag inte planerar eller vet vad som väntar eller hur jag vill ha saker och ting. Vissa dagar så går jag verkligen ner mig i mina tankar och ångestträsket. Igår var en sådan dag. Sedan Alma blev till så har jag funderat extra mycket över alla beslut jag fattar, för det är ju mina beslut som kommer att påverka hennes uppväxt och hur hon blir som människa. Det är ett STORT ansvar man har som förälder. De flesta tänker säkerligen inte alls på det på det viset utan livet flyter på och när ett beslut ska fattas så gör man det ganska lätt. Jag däremot analyserar det mesta. Väger för och nacktdelar mot varandra om och om och om igen i mitt huvud. Ena dagen kan jag vara säker på min sak och nästa dag är jag osäker igen. Jag säger inte att jag går omkring och är orolig jämt och ständigt, men vissa dagar väller liksom de där för mig jätte viktiga frågorna över mig som en våg och då kan jag inte bara släppa det. 

 

Jag tänker inte gå in i detalj på vad det är jag funderar över eller hur jag tänker kring saker. För vad jag än kommer att skriva här så är det någon som jag kommer att trampa på tårna. För alla tycker och tänker vi olika beroende på vår uppväxt och våra livserfarenheter. 

 

I det stora hela så var det jag funderade över igår följande:

* Om, när och hur mycket Alma ska gå på förskola. 

* Hurvida vi kan leva det livet vi vill leva om jag skulle jobba 50% i några år.

* Vill vi försöka ge Alma ett syskon eller ska hon vara ett endabarn? Vad är för och nackdelarna med att ha eller inte ha syskon? 

* Vad skulle hända om jag dog under en eventuell ny graviditet eller förlossning? Vill man verkligen ta den risken? 

* Ska man utesluta vissa människor ur Almas liv pga att de får mig att må dåligt och att risken finns att de även kommer påverka henne?

Osv osv...

 

Hur jag tänker kring de här frågorna kommer jag inte att ta upp här, för jag vill inte ha några kommentarer eller tillrättavisanden om att så kan du ju inte tycka, tänka eller resonera. Att jag är dum i huvudet som tänker eller gör si eller så det har jag redan fått höra under hela mitt liv så det räcker. 

Jag var tex dum i huvudet när jag skaffade hund. För nu kunde jag ju inte ut och resa och göra vad jag vill när jag vill.

När vi valde att inte döpa Alma i kyrkan pga att jag och Christer inte är religiösa var jag också dum i huvudet. För det är ju en tradition och så SKA man göra. 

 

Jag är SÅ trött på alla människor som talar om för andra hur de ska leva sina liv. Jag skulle aldrig få för mig att säga åt en människa att si och så kan du inte göra, så länge det inte är något olagligt då. 

Jag förstår verkligen inte hur folk känner att de har rätt att döma andra och deras val?! 

Vad fan ger dig rätten att bete dig så?! Är det för att du är äldre? För att du själv har barn? För att du minsann har mer livserfarenhet och att dina föräldrar lärt dig det? Det finns inga ursäkter! Du har inte rätt att lägga dig i någon annans liv! 

 

Varför gör vi så då? För att vi själva mår bättre av att kunna klanka ner på andra? För att vi är duktiga och bättre när vi har ett skinande rent hem? När vi sliter röven av oss på jobbet och jobbar så många extratimmar som vi bara kan och barnen får vara på förskolan från kl 6-18 så vi kan åka på utlandssemester en gång per år, ha dyra märkeskläder, köpa julklappar för flera tusen till våra barn och dricka vin och äta räkor varje lördagkväll?

Är det verkligen det som gör oss till bättre människor?

 

Vad jag än kommer att fatta för beslut i livet så gör jag det baserat på vad som känns rätt i hjärta och själ. Utifrån vad jag tror är bäst för min familj. Det är inte och kommer inte att bli lättare att fatta de där livsavgörande besluten, för ja, så ser jag det. Varje beslut jag tar är på ett eller annat sätt avgörande för hur mitt och min dotters liv kommer att bli. Både stora och små beslut. Beroende på vilken förskola man väljer så kommer hon få det på ett visst sätt. Eftersom det är olika pedagoger som arbetar där och fast de fått samma utbildning så är de olika individer som tänker olika. Så är det ju bara. Och det kommer vare sig jag vill eller inte att påverka Almas liv. Som förälder vill jag kunna ge henne de bästa förutsättningarna jag bara kan. Jag vill att hon ska känna sig sedd, älskad och få möjlighet att utforska världen och sig själv. Och framför allt vill jag att hon ska känna sig trygg. Trygg i sig själv och i vetskapen om att hon har föräldrar som alltid finns där. Som utan tvekan släpper det de har för händerna och finns där för henne när hon behöver det. För en sån förälder vill jag vara. En närvarande förälder som gör så gott jag kan och lyssnar på vad det är mitt barn behöver. För barn har också behov, behov av att hävda sig och känna sig som egna individer och inte bli tillsagda vad de ska och inte ska göra hela tiden.

 

Det här går ju att diskutera hur länge som helst och jag ha så många tankar och åsikter om just ämnet föräldraskap. Men som förälder behöver man inte kritik, man behöver positiv respons. Man behöver precis som barn få höra att man är duktig och gör ett bra jobb. För att vara förälder, det är faktiskt inte alltid så lätt.

Men trots det så är det enligt mig det allra bästa som finns! 

Tyvärr finns det alltid folk till allt och det värsta är väl ändå alltid de som ska komma med pekpinnar och bestämma över hur man ska leva sitt liv. Den som vet det är bara man själv och hur man vill göra med saker och ting är det bara man själv som vet.
Mår man dåligt av någon är det nog tyvärr så att det bästa är att utesluta den personen ur ens liv, även om det kan vara svårt. Att vara förälder är helt underbart och fantastiskt, men även bedrövligt jobbigt.
Stå på dig och låt ingen trycka ner dig!

Jag hittade av en slump hit för ett tag sedan och först och främst måste jag säga - Vilken sockersöt liten dotter du/ni har! Du verkar av det lilla jag läst vara en fantastisk mamma som precis som man bör sätter sitt barn i första hand. Strunt i vad omvärlden tycker, du känner ditt barn bättre än någon annan & oavsett om du gör felaktiga val så är det ok, gör om och gör rätt, även det tror jag är bra att visa sina barn. Jag gick exempelvis ut stenhårt efter min senaste mammaledighet och jobbade 100% i ca 1 månad innan jag insåg att både barnen och jag var helt slut efter en dag på jobb/dagis,så jag gick ner till 60% och det funkar mycket bättre både för mig och för barnen på dagis. Vad jag vill ha sagt är att - testa och känn efter innan du tar alla stora beslut & blir det fel, ja då är det bara att göra om. Alla gör vi misstag & tar ibland felaktiga beslut, men det gör oss inte till sämre människor. Jag är helt säker på att du är den absolut bästa mamman åt din fina dotter, den bästa sambon åt din man och den bästa förebilden för dig själv! Lycka till med allt vad livet erbjuder & hoppas att du orkar läsa ;)

Hej!

Credd till dig som öppnar upp dig så på din blogg. Jag måste säga att jag går i nästan likadana tankar om min egen bebis. Ta inte åt dig av vad andra säger, det du gör är det som är det bästa för ditt barn för du känner henne allra bäst. Eller ja, du och din pojkvän.

Jag har tagit tag i vissa av mina funderingar, som exempelvis om jag skulle gå bort, testamente och livförsäkring. Jag ska vara föräldraledig tills mitt barn är 2,5 år. Sedan kommer jag troligtvis bara jobba 75% i framtiden så jag bara jobbar 4 dagar i veckan. Min pojkvän jobbar skift och har friveckor vart sjätte vecka, så då kommer vår bebis vara hemma den veckan med honom.

Jag har uteslutit människor i mitt liv pga att de inte är bra för mig. Min mamma valde att inte göra det när jag var liten, och än idag ångrar hon det. Jag vill inte säga åt dig vad du ska göra, men mitt råd är, om de verkligen får dig att må dåligt, så gör det, din hälsa går före och om du mår bra så mår Alma bra, och Alma mår bättre än att ha dålig energi i sitt liv.

Kram till dig!

Jo, jag förstår dig, det är svårt att säga ifrån. Men gud vad stark man känner sig när man gör det. Det låter hårt, men jag lärde mig ganska tidigt att om jag inte stod upp för mig själv så skulle ingen annan göra det. Ibland kanske man inte ens behöver bryta med personen/personerna om man bara ifrågasätter deras beteende, lite "tilltala mig med respekt eller så vet du vart dörren är" attityd kan räcka långt... Hoppas det går bra för dig, det inte roligt att må dåligt över vissa saker.